Etikettarkiv: råttan

Råttor

Råttor har länge varit betraktade som smittospridare och av denna anledning varit ovälkomna gäster i näheten av bostäder. Även om de säkerligen inte är så farliga har tester dock visat att infångade individer burit på sjukdomar av vilka flera varit skadliga för människor. Det finns dock åtgärder att iaktta om man inte vill ha besök av dessa gnagare. Till att börja med är det bra att fundera på och se över hur och var de skulla kunna ta sig in i bostaden. Därefter är viktigt att se till att möjliga ingångar tätas. En vanlig passage är via avlopp och det kan därför vara avgörande att se till att golvbrunnar och ventilationshål har finmaskiga galler eller nät som kan hålla råttan ute. Andra metoder som håller djuret borta är så kallade råttskrämmor, som med hjälp av ultraljudsvågor skrämmer bort råttan och får den att undvika bostaden. Har man väl fått råttor som inneboende kan det vara svårt att omgående få bukt med dem. Råttorna är misstänksamma mot nya lukter och kan på så vis klara sig undan utplacerat råttgift. Kännetecken på att man har råttor i närheten är krafsande ljud, små hål, spillning (1-2 cm avlång spillning) samt lukt. En population kan dessutom öka förvånansvärt snabbt i antal. Ungarna blir könsmogna efter redan två till fyra månader och kan därefter börja producera ny avkomma. I Sverige har vi i huvudsak endast slags råtta- brunråttan. Sitt namn till trots kan de utöver att bli bruna till färgen även bli mörkgråa och i vissa fall svarta samt ljusare undertill på buken. Storleksmässigt blir de cirka 20-26 cm långa (utan svansen inkluderad). Det har visat sig att råttans huvudsakliga föda är spannmål men de är även riktiga allätare och går glatt igenom sopor eller trädgårdar i jakt på munsbitar. Att tillägga är att de har en ordentlig aptit och att de i snitt under en dag intar föda motsvarande en tredjedel av den egna kroppsvikten. Brunråttan är en skicklig grävare och skapar omfattande tunnelsystem, där den förvarar sin föda samt har sitt bo i. Den är yttermera en duktig simmare. En släkting till denna gnagare är svartråttan, som idag i stort sett ej förekommer i Sverige överhuvudtaget. Tidigare har de observerats i hamnområden och vid fartyg. Denna är mindre än brunråttan men har en längre svans. Svartråttan har inte förmågan att gräva gångar utan lever oftast ovan jord. Det är inte ovanligt att de bygger bon i buskar eller i grenverk.