Alla inlägg av admin

Vildsvin

Vildsvinet är idag en vanligt förekommande djur i de svenska skogarna. Störst sannolikhet att stöta på dem är i södra och mellersta delarna av landet, i löv- eller blandskog. De drar sig för att gå ut i helt öppen terräng och gör detta endast i skydd av mörkret. Natten är yttermera djurets aktiva period, även om det händer att de letar föda dagtid. I Sverige ser man ofta svinen i närheten av skogsbryn i närheten av åkrar och liknande områden. Ett vildsvin kan bli riktigt stort, en vuxen galt väger oftast mellan 80-120 kg, men kan ibland väga upp mot 200 kg. Suggan blir något mindre och väger omkring 10 kg mindre än galten. Båda könen har betar, men galtens fortsätter att växa vilket innebär att de gamla individerna får riktigt stora betar. Sommartid är djurets päls gles och gråaktig för att under vintern bli tätare och yvigare samt mer ljusbrun eller svart till färgen. Vildsvinets ungar- kultingarna- är dessutom gul- och svartrandiga fram till det att de är omkring tre månader gamla, därefter blir de  mer rödbruna och förblir så till ett års ålder. Vildsvinen lever i mindre flockar bestående av några närbesläktade honor med ungar. De könsmogna galtarna lämnar däremot flocken då de stöts bort av flocken. Största delen av vildsvinets föda består av vegetabilisk föda så som rötter, ek- och bokollon, potatis, majs, svamp och bär.  Den söker ofta efter sin mat genom att böka med trynet i jorden och man ser lätt var djuren varit i farten och luckrat upp jorden. Andra spår är bortnött bark på träd och stubbar där svinet skrubbat sig samt päls som har fastnast på utstickande grenar, taggtråd, etc. Just födosökandet orsakar varje år stora skador på lantbruk och trädgårdar. Djurets luktsinne och hörsel är goda och kommer väl till hjälp då den söker efter föda och undviker rovdjur eller andra fiender- däribland människan. Vildsvinet har och är än idag ett uppskattat vilt bland jägare över hela världen. I det stora hela är vildsvinet en skygg varelse, de undviker större bebyggelse och flyr då de känner lukt av en människa. Det har dock hänt att ett vildsvin har gått till anfall mot människor då svinet känt sig trängt eller hotat. I dagsläget ligger den svenska vildsvinsstammen på omkring 150 000-300 000 individer och ökar dessutom i snabb takt, något som inneburit att de kommit närmare bebyggelse. Vildsvin finns idag i kontinentala Europa, Nordafrika, de japanska öarna, Indonesien och i Asien, söder om Taigan. Som nämnt är populationen i Sverige koncentrerad till Syd- och södra Mellansverige och man förutspår att spridning till de norrländska regionerna kommer att gå trögt. Även om djuren tål kyla får de p.g.a snön det mycket svårare att hitta föda samt blir lättare upptäckta och byten för större rovdjur, exempelvis varg. Det kan vara svårt att hålla dess djur borta från specifika områden. Idag finns dock  produkter i form av så kallade vildsvinsskrämmor, som med hjälp av ultraljud och strålkastare skrämmer bort svinen utan att skada dem. Dessa kan monteras på träd, staket eller väggar och kan programeras till att endast aktiveras då djuret närmar sig.

Sork

Sorken föredrar porösa marker där den har lätt att utforma sina underjordiska tunnlar. Under jord har den även sitt bo som brukar vara bäddad med mossa, löv och torrt gräs. Man hittar dessutom många sorkars vinterförråd av mat i tunnlarna. Europa, Asien och Nordamerika är områden där man ofta stöter på denna gnagare. Det händer även att sorkar förutom att leva i jorden lever i gräsområden eller träd. I vissa fall har det även hänt att djuret tagit sig in i hus och källare. Det finns flera olika sorters sorkar, åkersorkar och ängssorkar för att nämna några av dessa och som är bland de vanligaste i vårt land. Majoriteten av de sorkar som finns i Sverige är inte särskilt stora och väger sällan över 130 gram. Sorkens kroppsform är klumpig och de liknar till utseendet ofta råttor. Öronen är väldigt små och svansen är kort och pälsbeklädd, som resten av den grå eller bruna kroppen. För det mesta äter sorkar vegetabilisk föda så som nötter, frukt, bär, rötter och säd. Det händer dock att vissa sorter äter insekter, maskar och mollusker, några av de större sorkarna kan även inta mindre ryggradsdjur. Det har visat sig att sorken ställt till med avsevärda skador då den kalasat vid skogs- och spannmålsodlingar. Utöver detta kan sorkarna orsaka stora bekymmer i trädgårdar då de bildar småjordhögar och omfattande tunnelsystem som gör marken ihålig och porös. När våren kommer och snön har smält kan man ibland se små korvliknande spår i gräsmattan, detta är säkert tecken på att man har sorkar i närheten. Utöver nämnda problem kan djurets spillning yttermera orsaka problem eftersom den pga luftburna virus kan resultera i allvarliga infektioner, även kallad sorkfeber. Under sommaren får sorken för det mesta ungar och inte sällan får de mellan tre till fyra kullar under en enda sommar. En kull består i snitt av tre till sju ungar. Observationer har visat att det förekommer extra många sorkar vart fjärde år. Har man fått sork kan det vara svårt att bli av med dessa. Många rovdjur äter dock sork och även om huskatten föredrar kattmat är det inte ovanligt att den jagar sorkar om de dyker upp i trädgården. Sorken känner tack vare sin känsliga hörsel lätt av vibrationer i marken och uppfattar detta som eventuell fara. Med detta i åtanke har flera skadedjursbekämpare utvecklat skrämmor som man sticker ner i marken och sprider vibrationermed- och således skrämmer bort sorken utan att skada den. Det finns även skrämmor som med hjälp av ultraljud skrämmer bort sorken och andra gnagare. Dessa kan med fördel placeras i exempelvis förråd, bondgårdar, vindar och källare. Sorken trivs bäst då gräset har vuxit till sig, vilket innebär att ytterligare en metod för att minimera riskerna för sorkangrepp är att med jämna mellanrum klippa gräsmattan och hålla den riktigt kortvuxen. För att skydda trädens bark kan man under vintern klä in den nedre delen av trädet och även en bit av jorden kring träden med finmaskiga nät, så kallade stamskydd (av tex hårdplast  metall). Detta kan hindra sorken från gnaga av barken på trädet.

Råttor

Råttor har länge varit betraktade som smittospridare och av denna anledning varit ovälkomna gäster i näheten av bostäder. Även om de säkerligen inte är så farliga har tester dock visat att infångade individer burit på sjukdomar av vilka flera varit skadliga för människor. Det finns dock åtgärder att iaktta om man inte vill ha besök av dessa gnagare. Till att börja med är det bra att fundera på och se över hur och var de skulla kunna ta sig in i bostaden. Därefter är viktigt att se till att möjliga ingångar tätas. En vanlig passage är via avlopp och det kan därför vara avgörande att se till att golvbrunnar och ventilationshål har finmaskiga galler eller nät som kan hålla råttan ute. Andra metoder som håller djuret borta är så kallade råttskrämmor, som med hjälp av ultraljudsvågor skrämmer bort råttan och får den att undvika bostaden. Har man väl fått råttor som inneboende kan det vara svårt att omgående få bukt med dem. Råttorna är misstänksamma mot nya lukter och kan på så vis klara sig undan utplacerat råttgift. Kännetecken på att man har råttor i närheten är krafsande ljud, små hål, spillning (1-2 cm avlång spillning) samt lukt. En population kan dessutom öka förvånansvärt snabbt i antal. Ungarna blir könsmogna efter redan två till fyra månader och kan därefter börja producera ny avkomma. I Sverige har vi i huvudsak endast slags råtta- brunråttan. Sitt namn till trots kan de utöver att bli bruna till färgen även bli mörkgråa och i vissa fall svarta samt ljusare undertill på buken. Storleksmässigt blir de cirka 20-26 cm långa (utan svansen inkluderad). Det har visat sig att råttans huvudsakliga föda är spannmål men de är även riktiga allätare och går glatt igenom sopor eller trädgårdar i jakt på munsbitar. Att tillägga är att de har en ordentlig aptit och att de i snitt under en dag intar föda motsvarande en tredjedel av den egna kroppsvikten. Brunråttan är en skicklig grävare och skapar omfattande tunnelsystem, där den förvarar sin föda samt har sitt bo i. Den är yttermera en duktig simmare. En släkting till denna gnagare är svartråttan, som idag i stort sett ej förekommer i Sverige överhuvudtaget. Tidigare har de observerats i hamnområden och vid fartyg. Denna är mindre än brunråttan men har en längre svans. Svartråttan har inte förmågan att gräva gångar utan lever oftast ovan jord. Det är inte ovanligt att de bygger bon i buskar eller i grenverk.

Rådjur

Rådjuret är ett vanligt djur i Sverige och man uppskattar att rådjursstammen uppgår till någonstans mellan 600 000-800 000 individer inom landets gränser. Det är även många bland landets jägare som uppskattar att jaga och fälla detta djur, till stor del tack vare det möra och välsmakande köttet. Till utseendet är rådjuret en graciös och smidig varelse som med sina 60-70 cm i mankhöjd hör till några av de minsta hjortdjuren. Dess päls varierar i färg beroende på årstid. Under sommaren har djuret en rödbrun päls som under vinter blir gråbrun. Många har även sett rådjur med vita fläckar, men det är i själva verket endast kiden (rådjurets ungar) som under de första veckorna bär dessa fläckar. Ett annat kännetecken är det vita akterspeglet. Rådjuret är som mest aktiv vid gryning och skymning och använder stor del av tiden därimellan åt att leta mat. Den huvudsakliga födan är lövträd, skott av gran och tall och örter. Under vintern består matvalen av bärris och ljung som den hittar under snön eller på barkmark. Kan den inte hitta detta äter den även gran- och tallkvistar. Rådjuret är noga med sin mat då den vill ha så lättsmält och energirik föda som möjligt. För hjälpa matsmältningen på traven idisslar djuret sin mat, vilket kortfattar betyder att maten efter att ha passarat i två av dess magar, stöts upp för tuggas ytterligare en gång. Någon gång mellan slutet på maj till slutet på juni föder honan en kull, vanligtvis bestående av en till tre kid. När dessa är ungefär ett år gamla och könsmogna, lämnar de modern för att leva på egen hand. Sitt harmlösa utseende till trots betraktar många rådjuret som ett skadedjur. De har nämligen visat sig kunna åstadkomma avsevärda betningsskador på nyetablerade skogsbruk samt i viss mån även bland jordbruk och i trädgårdar. Det har under en lång tid inte funnits några kända medel för att på ett skonsamt sätt hålla dessa djur borta från specifika områden, även om man med stängsel till stor del har lyckats. Det har dock på senare tid utvecklats produkter på marknaden som med hjälp av ultraljud skrämmer bort djuret när de närmar sig. Enkla inställningar på skrämman gör att man kan välja om den ska vara konstant aktiv eller använda sig av en inbyggd rörelsesensor som gör att ultraljudet slås på då djuret närmar sig. En positiv bieffekt har visat sig vara att beståndet av fästingar i trädgårdar även minskat då rådjuren- som ofta har mycket fästingar i pälsen- har hållit sig borta.

Duvor

Det finns över 300 artet duvor runtomkring i världen. Dessa är indelade i 40 olika släkten, varav det största släktet heter columba och innehåller mer än trettio olika arter. En av de duvor som hör till detta släkte är ringduvan. Denna duva är den största av landets duvor och även den mest utspridda i resten av Europa. Till färgen är den ljust blågrå med ett vitt streck tvärs över vingarna. Den är även grönglänsande och vinröd på halsen som yttermera har en vit fläck på vardera sida. De duvor som förekommer i Sverige utöver denna är tamduvan, skogsduvan och turkduvan. Kroppsmässigt är de flesta duvor kompakta och har litet huvud, korta ben och hals samt en smal och kort näbb. Dess näsöppning kännetecknas av den karakteristiska så kallade vaxhuden. De är skickliga flygare och har stora och massiva vingar som gör att de lätt tar sig fram i luften. Hos vissa arter av duvor skiljer sig honor och hanars fjäderdräkter sig åt från varandra. Även val av föda kan påverka utseendet och det har visat sig att fröätande duvor har subtilare färger medan duvor som äter mest frukt har färgrannaare fjäderdräkter. De flesta som har sett duvor känner yttermera igen den nickade gången då de tar sig fram till fots. Som tidigare nämnt äter de olika duvarterna olika slags föda. Mest förekommande på menyn är säd, frön och frukt. En del duvor äter dessutom vissa insekter, maskar, sniglar och fjärilar. Flera duvor har idag blivit riktiga allätare och tar vad som bjuds på gatorna i de större städerna. Många duvor har för övrigt en speciell teknik för att underlätta matsmältningsprocessen- de intar små stenar. Dessa fåglar håller ihop i par och bygger tillsammans ett gemensamt bo där de ruvar på äggen och föder upp sina ungar som vanligen kläcks två gånger per år. Man kan se dem häckandes på olika platser, så som bland klippor, i träd eller på marken. En del duvor är även benägna att leva bland människor och kan bygga bon i bl.a stuprännor, något som ofta resluterar i att rännorna täpps till och inte leder vatten. I större städer händer det dessutom att duvorna bygger bon på vindar, balkonger, hustak och i parabolantenner. Stadsmiljöernas tillgång på mat och värme gynnar duvornas fortplantning och resulterar i fler ungar. I vissa fall betraktas duvan som ett skadedjur då de sprider frätande spillning över stora områden. En av de metoder som finns för att undvika besök av dessa fåglar är att införskaffa sig fågelskrämmor med ultraljud. Skrämman kan med fördel placeras på altanen eller uteplatsen, på en stolpe eller en vägg och skrämmer med ett högfrekvent ljud bort duvan och andra fåglar- utan att skada dem. Duvan finns överallt runtom i världen med undantag för på och kring polerna. Mellan september och november flyttar de flesta duvor till sydligare breddgrader. Duvorna i Sverige flyger under denna period till västra och sydvästra Europa fär att sedan återvända hit i mars och april. Duvan är dessutom mycket duktig på att orintera sig vilket har gjort att den under lång tid använts som brevduva.

Kaja

Kajan är en fågel som trivs bra såväl i naturen som i närheten av bebyggelse och människor. Inte sällan händer det att dessa fåglar bygger sina boplatser i skorstenar och ventilationstrummor, till många husägares stora förtret. Utöver detta finner man deras bon bland klipper eller i håligheter  och holkar i träd. Uppskattningsvis finns det omkring 150 000 till 400 000 kajpar i landet, varav de flesta håller till i södra och mellersta Sverige- företrädelsevis i glesa löv- och blandskogar. Det finns flera olika underarter av kajan, vilket bl.a visar sig genom att en del av fågelstammen stannar kvar i landet över vintern, medan andra flyger söderut till varmare breddgrader- för att sedan återkomma i mars eller april. Fågeln förekommer även i resten av Europa, i Nordafrika och i vissa delar av Asien. Till utseendet är kajan svart med ett blåsvart huvud och mörkgrå undersida. Dess karakteriska ljusblåa ögon är till en början bruna, innan fågel är vuxen. Storleksmässigt blir kajan 34-39 centimeter lång och väger omkring 240 gram. Utöver detta har fågeln en kort och kraftig svartfärgad näbb. Honan och hanen är svåra att se skillnad på då de till utseendet är mycket lika varandra. Anmärkningsvärt är att kajan för det mesta är trogen en och samma partner hela livet. Under sin första vår hittar de nämligen sin partner och man ser dem därefter ofta tätt ihop och hjälpas åt med bobyggande och skötsel av ungar, även om det i huvudsak är honan som ruvar äggen. När natten närmar sig brukar stora högljudda flockar av kajor och ibland även råkor samlas för att tillsammans ge sig av mot övernattningsplatsen. Studier har visat sig att det i kajkolonier finns en omfattande social rangordning och att varje enskild medlem har en specifik social ställning. Kajan är yttermera en social varelse och kommunicerar med hjälp av läten. Som många andra fåglar är kajan något av en allätare. Den äter vegetabilisk föda likväl som insekter och mindre kräldjur. På sensommaren besöker de gärna trädgårdar för att kalasa på frukt och bär. I stadsmiljö ser man även kajan ofta gå igenom sopor eller annan kvarlämnad möjlig föda. Som så många andra fåglar inom kråksläktet är kajan en social, nyfiken och intelligent varelse. Det har visat sig att yngre individer tämjts av människor som lärt dem att komma då de kallas på och t.o.m att härma vissa ord. Kajan kan dessvärre ställa till med bekymmer utöver bobyggande på icke önskvärda platser. Vanligt förekommande problem orsakade av kajor är nedsmutsning, utspridda sopor samt oljud. Enkla förbyggande åtgärder kan vara att inte lämna sopor lättåkomliga samt att täcka bärbuskar och fruktträd. Utöver detta finns det även moderna fågelskrämmor som hjälper till att hålla fåglarna borta. En av dessa är en skrämma som med hjälp olika specialanpassade ljud skrämmer bort kajan utan att skada den. Den går att koppla till upp till fyra högtalare samt att programmera till att spela upp ljuden slumpmässigt, något som säkerligen underlättar för markägaren samtidigt som fåglarna upplever ”faran” mer konstant. Skrämman innehåller ett chip som består av åtta olika ljud som är avsedda att skrämma bort specifika fågel- och djurarter.

Mås

Måsen som fågelart finns över hela världen endast med undantag för på Sydpolen. Man ser dem ofta kring kustområden men de förekommer även i inlandet i närheten av vattendrag, åkrar, soptippar samt inne i städer. Vissa måsar vistas dessutom ute på öppet hav. Faktum är att det finns många olika måsarter, varav den vanligaste i vårt land är fiskmåsen. Uppskattningsvis består den svenska fiskmåsstammen idag av 100 000-200 000 par. Antalet fiskmåsar i Sverige har dock varierat men populationen bedöms idag som stabil. Till utseendet har denna fågel en grå ovansida medan resten av kroppen inklusive huvudet är vitt med gul näbb samt gula ben. Utöver detta har den även svarta så kallade handpennor på vingarnas ytterkant med vita fläckar allra längst ut. Honorna och hanarna ser väldigt likadana ut även om honan för det mesta är något mindre. Innan fiskmåsen är fullvuxen är dess fjäderdräkt spräckligt brungrå till färgen samt har rosa ben och näbb- förutom näbbspetsen som är svart. För övrigt skiftar nyanserna på fiskmåsens fjäderdräkt beroende på årstid. Man kan till exempel notera att huvudet under sommaren är vitt, men ju kallare det blir ändras till att bli gråstreckat. Även näbben förändras framåt vintern och blir grönare inne vid näbbroten med ett svart streck som avskiljare innan resten av den gula näbben tar vid. Dess vikt varierar från 394 till 586 gram. Fiskmåsen häckar i närheten av vatten, i såväl södra delarna av landet som uppe i fjällvärlden. De flesta av landets fiskmåsar flyger till sydligare breddgrader under vintern, men de finns även fåglar som stannar kvar om vädret är gynnsamt. Fiskmåsens föda består av en blandad kompott och den är en riktig allätare. Musslor, fisk, insekter, maskar, bär och säd är mat som står på dess meny. Den äter dessutom det mesta av de ätbara sopor som lämnats framme i städer. En gång om året får fiskmåsen en kull bestående av omkring tre ägg. Honan och hanen hjälps sedan åt att ruva ägggen i mellan 23 till 28 dygn och sedan ta hand om de nykläckta ungarna. Efter omkring 35 dagar blir ungarna flyfärdiga och gör sina första försök att lämna det trygga boet. Det förekommer att fiskmåsar häckar både för sig själva som i större kolonier. Häckningsperioden infaller från mars till juni och innebär att fåglarna är extra vaksamma över sitt revir och sina bon under denna period. De kolonihäckande fiskmåsarna placerar företrädelsevis sina bon på marken med cirka fyra meter till grannens bo. De ensamhäckande individerna väljer istället att bygga sina bon något högre upp, exempelvis på hustak, på större stenar eller i träd. Boet består av växtmaterial som  till exempel gräs och bildar en skålliknande byggnation. Många kommuner stöter på bekymmer med stora populationer av måsar som orsakar oljud och mycket spridning av spillning. Idag finns det dock effektiva fågelskrämmor som använder sig av ultraljud för att skrämma bort måsar och andra fåglar från till exempel uteplatser, altaner och serveringar. Skrämman kan hängas upp förslagsvis på en vägg eller stolpe och aktiveras av rörelser. Värt att nämna är dessutom att den inte är skadlig för vare sig djur eller människor.

Möss

Det finns många olika arter möss, uppskattningsvis 39 olika arter runtom i världen. Dessa varierar mycket i storlek. Genomsnittsvikten ligger på 30 gram även om vissa individer kan väga upp till 60 gram. Kroppen och svansen inräknad blir oftast omkring 15-19 cm lång. Svansen är även den täckt av päls trots att den vid första anblicken ser helt naken ut. Till färgen är de oftast grå eller bruna på ovansidan för att på buken vara något ljusare. Tama möss finns även i andra färger, exempelvis den albinofärgade musen som man ofta ser i laboratorier. Möss finns på många platser i naturen men lever även nära människan. De vanligast arterna som observeras i närheten av bostäder är husmusen och den lilla- och stora skogsmusen. Den förstnämnda av dessa två, husmusen, har en något mer gråaktig färg än skogsmusen samt har mindre ögon och större ögon. Då den gärna, framför allt under årets kallare månader, bygger bo inuti väggarna, av papper, tyg eller annat mjukt material- kan man ibland höra krafsljud, se spillning och upptäcka gnagmärken där den har varit framme. Även om husmusen är en allätare föredrar den frön och olika spannmål. Den lilla skogsmusen trivs däremot bäst i skog men förekommer även i trädgårdar och ibland i ladugårdar och hus. Det är framför allt under årets kalla månader som även skogmusen har en tendens att söka sig till människornas bostäder, för att lättare finna värme och föda. Denna mus föda består framför allt av nötter, skott, knoppar och annan vegetabilisk föda. Väl inomhus har den dock en förmåga att knapra på allt möjligt, så som stearin eller tvål till exempel. Till utseendet skiljer sig skogsmössen något från husmössen. De har bl.a en gulbrun fläck eller  rand mellan frambenen på den annars vita buken och  likaså en gulbrun rygg med rödbruna anstrykningar. Utöver detta har de även större ögon och öron än husmössen. Observerationer av denna mus förekommer främst i södra delarna av landet, upp till Bergslagen och Hälsingland. Skogmössen är däremot väldigt sällsynta i Norrland, vilket inneburit att husmössen istället har spridit sig i dessa regioner. Alla möss är riktigt akrobatiska och skickliga på att klättra. Faktum är att de kan klättra rakt uppåt, exempelvis i lodrätta avloppsrör eller på en del väggar. De kan dessutom ta sig igenom extremt små öppningar, exempelvis små skrevor i träfasader som endast är några millimeter stora. Har man väl fått möss i bostaden finns det en stor risk att de ökar väldigt snabbt i antal. En mushona kan få mellan fem till tio kullar per år och med tanke på att en kull kan bestå av så många som femton ungar kan populationen öka kraftigt på kort tid. Det finns olika åtgärder att vidtaga för att hålla mössen borta från bostaden. Renhållning, att ej lämna mat framme, täcka sopbehållare såväl inne som ute samt att se till att fönster på markplan är intakta är några exempel på vad som kan hindra mössen från att ta sig in. Idag finns det även många olika sorters hjälpmedel tillhanda, allt från den klassiska musfällan till skrämmor som med hjälp av ultraljud håller gnagarna borta.

Mullvad

Mullvaden är ett däggdjur som tillbringar det mesta av sin tid under jord. Den är en riktig specialist på att gräva och skapa underjordiska gångar och tunnlar. Dess framfötter är utrustade med kraftiga klor med membran emellan var och en av dessa. Bakbenen har dessutom en extra utväxt som underlättar grävandet. Mullvadens syn är dålig vilket gör den till sårbar ovan jord där den har svårt att uppfatta rörelser tillräckligt snabbt. Dess hörsel och lukt är däremot riktigt bra. Till storleken är djuret litet och blir sällan mer än 16 cm lång och väger mellan 72 till 128 gram. Pälsen är mörkt skimrande och går ofta i en svartblå eller svargrå ton. Sällsynta gentiska avvikelser i form av gul- eller vitaktiga mullvader har dock observerats. Dess korta svans brukar i genomsnitt vara 2,5 cm lång. I mångt och mycket är mullvaden ett ensamlevande djur. Individen har ett eget bo som den markerar med hjälp av urin. Det är endst vid parning, som sker en gång  per år (mellan mars och maj) som de dras till varandra med hjälp av lukten. Hanarna och honorna har åtskilda bon även efter fortplantningen. Efter en dräktighet på upp till fyra veckor föds en kull som vanligtvis brukar bestå av två till sju ungar. Vid födseln är ungarna väldigt hjälplösa då de är nakna, blinda och små. Tack vare sin aptit växer de dock snabbt och lämnar boet efter redan två månader i genomsnitt. Ofta blir de unga mullvaderna offer för rovdjur då de befinner sig ovan jord. Några av de djur som brukar jaga mullvadarna är rovfåglar, rävar och vildsvin. Det händer även att hundar och katter får tag på dem. Mullvaden förekommer oftast i bördig slättmark men kan även finnas i mer bergiga områden. Vanligtvis undviker den barrskogar och föredrar istället ängar, trädgårdar och odlingsmark. Ett tydligt tecken på att det finns mullvadar i närheten är de jordhögar som bildas då djuret skyfflar ut jord i änden på en tunnel. Mullvaden gräver både djupa gångar som är belägna cirka 15-25 cm under jordytan samt ytligare gångar där den söker mat eller letar efter en partner. De ytligare gångarna är endast några centimeter under ytan. Mullvaden letar efter föda på en yta mellan 600 och 900 kvm. På menyn står exempelvis daggmaskar, larver, insekter, sniglar och möss- dvs andra jordlevande djur. Faktum är mullvaden är en riktig storätare och äter omkring 50 % av sin egen vikt varje dag. Dess mycket kraftiga tänder kommer till stor nytta då den ska få tag på bytesdjur. Den kan med hjälp av tänderna dra en mask ur jorden trots att denna är delvis under jord. Mullvaden finns i västra Storbritannien, Central- och Östeuropa, Sibirien samt i viss i mån i Nordeuropa. I Sverige finner man den först och främst i Götaland och så långt som upp till Södermanland. Bland odlingar anses djuret vara ett skadedjur då den kan åstadkomma stora skador på åkrar och ängar. Det är framför allt under sommaren som man ser de nyskapade mullvadshålen. Under vintern gräver sig mullvaden längre ner för att kunna hitta föda.

Katt

Katten har länge levt sida vid sida med människan. Vildkatten, som även finns idag, blev för länge sedan tämjd och förutom att vara ett sällskapsdjur hjälpte den människan med att hålla skadedjur som exempelvis möss och råttor borta. Det som skiljer tamkatten från sin släkting vildkatten är främst deras temperament, päls, tänder och tasstorlek. Tamkatten har utöver detta visat sig vara mindre tålig när det gäller vissa sjukdomar. Trots sina skillnader kan dock vissa av de två arterna para sig med varandra och avla fertila ungar. Forskning pekar på att katten som art ursprungligen härstammar från Nordafrika, från falbkatten- en underart till vildkatten. Dessa finns idag kvar i sin ursprungliga form i exempelvis Israel och Egypten. Ytterligare forskning visar att samtliga tamkatter härstammar från Främre Orienten, från en grupp vildkatter som levde på denna plats för 10 000 år sedan. Idag uppskattar man att det finns omkring 70 olika kattraser runtom i världen, varav de flesta är korsningar, så kallade hus- och bondkatter. Antalet renrasiga katter uppgår till ungefär 40 raser.

Katten brukar bli mellan 15-20 år även om vissa blir äldre än så. Det har i sällsynta fall förekommit katter som blivit 30 år gamla. Katthonan är dräktig i cirka nio veckor varpå den ofta föder en kull på mellan två till fem kattungar. Nämnvärt är att katthonan kan para sig med flera hanar under sin löpperiod, vilken kan resultera att kattungarna i en och samma kull kan se väldigt olika ut. Som nyfödda är kattungarna helt beroende av sin moder då de under de första en till två veckorna är både blinda och döva. Under de tre första veckorna är de dessutom oförmögna att själva reglera kroppstemperaturen, vilket innebär att de måste hållas varma av modern för att överleva. Vid fyra veckors ålder börjar de flesta kattungar att äta fast föda och vänja sig av med modersmjölken, även om diandet delvis kan fortsätta upp till tio veckors ålder. De flesta katter är fysiskt vuxna vid omkring ett och ett halvt års ålder.

Även om katter brukar vara ganska självständiga är det som kattägare viktigt att ge katten en balanserad och hälsosam kost. Katten är i grund och botten en köttätare men ska för denna skulle inte bara äta kött. Idag finns det många nyttiga kattfoder som lämpar sig för just den katt man själv har. Något att komma ihåg är att även om katten utfordras fullvärdigt av sina ägare är det inte ovanligt att den kommer hem med bytesdjur. Precis som med hundar är kattens ägare ålagd att hålla sin katt under sådan tillsyn att den inte orsakar skador på människor, djur eller egendom. Ägare kan till exempel bli ersättningsskyldiga för eventuella skador som katten orsakat. En ägare kan dock inte ställas till svars för att katten springer på annans mark eller lämnar sin avföring där. Just detta är en vanlig orsak till tvister mellan kattägare och deras grannar. Det är dock endast då en kattägare brister i sin tillsyn så pass mycket att katten orsakar olägenheter för människors hälsa, som berörda kommuner kan vidta åtgärder som att exempelvis ålägga ägaren att hålla katten inomhus.